anziii

Tänkte försöka skriva av mig nu, ligger hemma med feber & känner att jag har tiden. Det är väl en del i läkningsprocessen att skriva av sig. För mig funkar det iaf.

Som många vet, så fick min vän Tubbe somna in hastigt i fredags. Det har berört mig otroligt mycket, att få alla hälsningar, sms, telefonsamtal, blomma osv från vänner, bekanta o familj. Det visar väl, att det finns en massa kärlek här i världen? Att så många förstod hur mycket Tubbe betydde för mig, att så många kan förstå att ett djurs kärlek kan vara så stort. Jag ser det också som att ni hedrar hans minne genom all omtanke. Jag blir berörd! Jag vet inte om jag helt förstår det ibland. När jag väl gör det, så blir det otroligt sorgligt.

Ska försöka återberätta, min värsta dag i mitt liv.

Fredag omkring 17, när jag är mitt i städningen & musiken spelas på högsta volym, så ringer Anki. Jag missar först samtalet & ser att hon ringt från hennes fars hus. Ringer tillbaka & funderar på vad min morbror kan tänkas vilja mig. Anki svarar & säger nåt i stil med "Du bör nog komma hit till stallet genast. Tubbe står kvar i hagen & kan inte komma in. Han kan inte gå. Jag vet inte om det är brutet." Jag frågar henne flera gånger om detta är nåt skämt, förstår inte riktigt vad hon säger. Kastar på mig stalljackan & springer ut till bilen. Startar bilen & vrider om ratten för hel-ljuset & börjar rulla. Färden till stallet är hemsk, jag skakar, tappar minnet till vilket av spakarna jag ska tryka på, för att få på hel-ljuset. Allt är kaos.

Parkerar bilen vid stallet & ser att Anki kommer gåendes med ficklampa i handen från hagen. Hon säger att hennes mobil är död & vi måste få ut en veterinär. Vi har såklart inga nummer till veterinärerna (en lapp har funnits men försvunnit) & Karlskoga kliniks telesvar hänvisning funkar inte, bara faxen som går igång. Samtidigt tar vi med bomull & lite annat, för att gå ut i hagen o försöka stoppa blödningen. Med bara en mobil och stå i en lerig hage o försöka ringa efter hjälp visade sig svårare än vad man kan tro. Vi ringer nummerupplysningen flera gånger men veterinärerna finns ju knappt med där. Vi ser att det inte blöder så farligt från det sår han har & vi går tillbaka in i stallet för att att kunna skriva upp nummer osv. När vi lämnar Tubbe i hagen, som inte kan gå, så gnäggar han efter oss. Det är hemskt att behöva lämna honom själv i mörkret men vi måste ju. Vi försökte ju ha ut en veterinär som kunde ge smärtstillande, så han kunde komma in i stallet i alla fall...

Vi får tag på distriktsveterinären som har en timmas restid från Karlstad. Jag försöker ringa runt efter fler kontakter om nån kan tänkas kunna komma ut snabbare. Vi vet att den första timman är den mest kritiska & ska vi kunna rädda Tubbe, är det bråttom. Vi känner oss totalt hjälplösa & försöker till & med ringa 112. Pratar med en veterinär som förklarar bra för mig, hur det är med eventuella benbrott osv. Jag hör tyvärr bara hälften, då jag är i smått chock. Hon förklarar att, är det av, så måste han få somna in. Annars är det att försöka åka till Strömsholm eller Skara. Jag berättar detta för Anki men vi både inser nog att det inte kommer att ske.

Vi står nu långt ner i hagen, i leran. Tubbe äter hö ganska lugnt & ser pigg ut på ögat. Det är väl adrenalinet som gör att han inte lider. Ankis pappa har startat en traktor för att lysa upp åt oss nere i hagen. Jag har pratat med min mor som kommit upp i finskorna från jobbet. Ewa Krey är också där, en vis hästmänniska som hon är. Vi alla enas att inte försöka få in honom från hagen. Han står & lyfter sitt högra framknä och kan inte ställa ned benet. Jag går fram och tar tag övanför knät & skakar försiktigt i sidleds och känner att nederdelen skakar med, alltså är benet av. Tubbe reagerar inte heller när jag gör så väldigt försökigt, alltså känner han inte smärtan. Han äter nöjt & lugnt på sitt hö. Kanske lite mer lugn och inte lika busig som han brukar vara. Mina tårar börja rinna, snart har en timma gått och jag anar att Tubbe inte har många minuter kvar att leva. Denna fantastiska häst.

Jag går ut ur hagen, som Anki klippt hål i, för att möta upp veterinären. Han frågar hur allvarligt det är och jag säger att det ju inte ser så bra ut. Han packar på sig grejer och jag går till Tubbe för att få vara med honom de sista minuterna. När veterinären undersökt hans ben, konstaterar han på 1 min att hela leden är av. Anki & jag undrar om det är ben i leden och han svarar "det är massa ben i en led". Alltså ska han få somna in direkt.

Mina tårar börjar rinna & mamma kollar om Anki orkar vara med Tubbe. Anki nickar, ingen orkar prata. Allas kinder är blöta av tårar. Mamma tar ett grepp om min rygg och leder bort mig, jag inser efter 3 steg att jag vill säga hej då. Går tillbaka och kramar om hans huvud som han sänker försiktigt i min famn. Det känns som han säger "mamma, det är lugnt. Ta hand om dig, jag är färdig med detta liv nu. Jag är redo". Tubbe brukar inte sänka sitt huvud i ned i min famn men nu gör han det på ett sätt, som får mig att bli lugn.

Det finns inga ord som kan beskriva denna hemskhet. Jag är glad att det gick så fort, jag såg aldrig Tubbe lida. Vi frågar veterinären om, hur han tror att det kunnat skett. Ihop med våra egna aningar, så tror vi att det skett vid insläppet. Eftersom blödningen gav sig, så måste han halkat illa när Anki kallade in hästarna för kvällen. Tubbe var ju den äldsta men trots det, den busigaste. Han drog säkert några glädjesprutt & vips, så skedde nåt i leran. Därför är jag säker på att han aldrig hann lida. Allt gick så fort. På 1-1,5 timma så fanns han inte längre kvar. En häst som sprang rakt in i mitt hjärta. En plats han alltid kommer att ha.

Hans sista tävling, vann han båda sina klasser. Synd att han inte hann få stanna kvar & visa mer av sina otroliga kvaliteér. Han hade i alla fall ett otroligt liv fyllt med kärlek och bus. Det var en otroligt speciell och personlig häst som ofta chockade mig med sina egenheter. Jag känner mig otroligt ärad och glad, att jag fick möjligheten att lära känna honom och vara den stolta ägaren, till hans sista år. Hade ju självklart velat haft fler år med Tubbe men är glad för den tid jag fick. 



Jag & Tubbe busar på hans sista tävling i Lillerud. Vi hade fått span på grisarna som var jätteintresanta men ack så läskiga. Tur man kan smyga bakom sin stora & starka mamma.



Dubbelvinst med en nöjd Tubbe i bussen. Åh, vad han älskade att visa upp sig ute på tävlingar! Aldrig att han vart rädd eller var dum där, nehe då. Bara intressant att gå runt o titta o spana. 



Snygga bushästen.

Nu springer han nog på de oändligt gröna ängarna & leker med mina andra två busar Lique & Senator. Sara är där då och då och ger dem godis & annat smaskigt, kanske nån apelsin. Kanske även de andra hästarna man haft äran o känt så som Zobeyni, Frida, Linus osv också springer i den stora fina flocken på andra sidan.

Rest in peace my love!